Redan på fredagen kände jag mig småkrasslig men jag trodde det berodde på träningsvärk från premiärturen på romaskinen. På lördag ville jag absolut inte åka på kurs till Jakobstad och mådde småilla hela dagen. På lunchen hos tant M orkade jag knappt hänga med i hennes utläggningar om någon ny granne som är uppe hela nätterna och spelar dunka dunka musik (jag visste inte att någon fortfarande använder det uttrycket) och stör henne.
Efter lunchen styrde jag bilen mot Karleby, hade redan bestämt mig på morgonen att jag ska åka och hälsa på den finaste vännen på jorden och jag tänkte inte låta lite krasslighet stå i vägen för det inte. Bästa vännen hade bakat jättegoda kex och var precis så underbar och gemytlig som bara hon kan vara. Vi pratade bort en massa minuter och sen åkte jag för att hälsa på min morfar på sjukhuset.
Min morfar såg ut att må bra (nu har han magsjuka meddelade mamma igår) och hans ansikte var rosafärgat och han satt upp i sängen. Sist jag såg honom orkade han inte prata så mycket och hans ansikte var grått . Denna vårvinter har vi flera gånger trott att slutet varit nära men han har kämparglöd min morfar. Min mamma och hennes man var där så vi pratade bort en 45 minuter före det var dags att bege sig vidare. Jag hostade och kände mig väldigt ynklig men skulle ännu och köpa blommor till Prisma.
Köpte ett jättefång med gula tulpaner till mammas man M för att beklaga sorgen efter hans mamma som dog förra veckan. Gula tulpaner är kanske inte rätt enligt någon etikettbok men jag tyckte det passade dem och det passade mig också, jag är inte så regelrätt. Jag stannade lite längre än jag hade tänkt hemma hos mor och vi pratade en lång stund om både svåra och lättsamma saker med goldenretrievern Kultu troget vid mammas fötter.
När jag äntligen kom tillbaka till Mjosund möttes jag av en pyjamasklädd storasyster som hoppade i min famn och sa " ja ha gyyyk et dejj" (jag har had dryft et de). Resten av kvällen spenderades på soffan med lite godis och en varm famn.
På söndag hade jag feber. Visserligen bara 37 grader men jag är som klubbad redan vid så låga temperaturer. Vi skulle till tant M så hon skulle få träffa barnen och jag hade inte alls lust, men vi klarade av besöket och efter det styrde vi mot Markby to see a woman about a dog*.
På kvällen mådde jag usligt. Det värkte överallt. Febertermometern visade 38,8 och jag trodde jag skulle dö. Hela natten plågades jag dessutom av en mördande huvudvärk som inte ville släppa trots att jag tog till alla möjliga konster.
Som tur stannade maken hemma på måndag. jag hade en deadline att passa och skrev den sista inlämningsuppgiften i sociologikursen i feberyra, undrar vad det blev till.... På tisdag var jag inte i skick men var tvungen att masa mig till PF för att gå en kurs. Näsan var så täppt så jag måste andas genom munnen så jag satt längst fram och gapade hela lektionen och kunde inte bry mig mindre om det som togs upp.
Är fortfarande inte frisk. Vill bara sova... och så undrar jag, hur mycket jävla snor ryms det egentligen i en näsa?? Har en miljon skolrelaterade uppgifter att få färdigt, för att inte nämna kanden, herregud, får jag nog den färdig i tid??? Nu måste jag bli frisk!!!!!
* Och en sån här liten sötnos flyttar hem till oss senare i vår...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar