Lillajul

Vad skönt det var att ÄNTLIGEN spendera en hel helg hemma i Vasa. Har "raittat" hem till Öja VARJE helg sen början av september då jag haft simskola i Kokkola på söndagsmornarna. Men nu var vi som sagt hemma i Vasa. På lördag styrde vi stegen mot stan och skulle se på julgubben, men lilla b sket blankt i gubben i rött med vitt skägg och ställde istället till en gnäll-scen mitt i Rewell Center... suck.

Före julgubben skulle uppträda intog en clown scenen, jag tycker personliogen inte att det är något speciellt med clowner, och inte lilla b heller (tydligen) så vi styrde stegen mot H&M före julgubbens entré. Clownen inledde sin show med att säga: "Nut te kaikkii ottaa askel taksepain, kello olla nut yksitoistaa ja nut minä viihdytan teita..." Jag tyckte det var roligt att han skulle ha alla flera steg bakåt före han började sin show... hehe...

När vi kom hem bakade vi pepparkakor och försökte lyssna på julmusik, vår julCD är spårlöst försvunnen så B sökte julsånger på YouTube, lilla b skulle prompt vara med på "kaako" (=datorn) så vi fick ge upp julmusiken.

Lilla b koncentrerar sig på pepparkakskatten. "Kikkii, kikkii, Eeee, kikkii"! (=Kissi, kissii, Mamma, kissi), ropade hon.

Lilleman nöjde sig med att gnaga lite på en pepparkaksform och se på när mästerverken skapades.

Så här vackra blev de, våra pepparkakskatter, -kaniner, -hjärtan och -"blommor".

Före pepparkaksbaket försökte vi fota en julig bild av våra tomtar att skicka till släkt och vänner, det lyckades sisådär.... Det är svårt att få en halvåring och en 2-åring att posera som man vill...

"Ååij, ååij" (= Olli, Olli)

Alltså...

... jag ska nog väcka henne.... typ NU.

SEG

Jag är en segis idag... är lat och loj och slö och ja, och så vidare....

Har tent idag, tänker inte dyka upp, hade glömt bort den igår så jag har inte läst allt jag borde, tar den på nytt i vår...

Föresten, jag klarade tenten som jag hade för nån vecka sen. Jag hade läst på helt fel saker och satt i en timme och försökte med våld baka in det jag faktiskt läst om och kunde i mina svar på frågor som absolut inte hade något att göra med det som jag faktiskt läst.... Jag är skicklig.

Tydligen har jag lovat att jobba alla tisdagar i december.... Nån ny chef ringde idag från jobbet och frågade om de dagar som jag skrivit på en lapp är OK ännu. VA? Jag har inte lovat att jobba varje tisdag! Jag hade skrivit upp de dagar jag KAN jobba ifall DET BEHÖVS! Och jag har ingen lust att jobba just nu, ingen alls, har fullt upp med en massa annat, men eftersom samtalet var live och inte t.ex. ett sms kunde jag inte säga annat än, "Ja-a, jag kan jobba", med min gällaste "glada" röst. Suck. Det här betyder att jag får glömma den present jag hade tänkt fixa till min mammas 50-års dag. BLÄ!

Nu borde jag väcka lilla b, men det är så sköööönt med tystnad och lite egentid.... men jag borde... jag måste... jag skaa-aa... örk!

en stycken gadd

Lilleman har varit gnällig i ca en vecka. Jag har sagt gång på gång att han kanske håller på få tänder och visst hade jag rätt, idag skymtar en liten tand i nedre käken. Lilleman är gnällig som få idag och testar mitt tålamod. Mitt huvud håller på att gå itu av en hemsk huvudvärk och jag skulle helst av allt bara sova. B kom hem för ca en halvtimme sedan från jobbet så jag har varit ensam hemma lääänge idag med ungarna.

Har en tent på torsdag som jag känner noll läslust inför. Fick (via många omvägar) idag reda på att vi visst ska läsa en bok om inte två till denna tent, något som herr föreläsare tydligen inte ansåg vara nödvändigt att nämna! Grr!

Snart är det lillajul. Här i vår lilla lägenhet försöker jag varje dag göra det lite juligare, har bytt gardiner och sängöverkast och kuddöverdrag samt strykt dukar och dammat av filtar. Nu återstår en stor julstädning, byte av mattor, inhandlande av ljus i olika former samt framgrävandet av julskräp (=pynt).

Jag tycker om jul. Orkar inte "försvara" den åsikten just nu... Jag tycker helt enkelt om jul. punkt.

vaxinasjon

Igår fick lilla b sin spruta mot svininfluensa. Idag är hon febrig, trött och hängig. Hon har suttit i min famn eller i sin säckstol och tittad på Nalle Puh hela dagen. Nu sover hon. Efter lite strul och en väldigt icke samarbetsvillig unge fick jag in en suppo åt henne också före vi läste saga idag, hoppas den hjälper ens lite.

Lilleman fick ingen spruta. Man måste vara minst 6 månader gammal för att få bli vaccinerad. Han blir 6 månader på söndag men nej, det gick inte. Nåväl, det är så då, jag är ingen mamma som ställer till med rabalder för det.

Märkte idag att våra barns initialer är ord: IS och OS. Coolt va, det hade vi inte ens tänkt på när vi bestämde oss för vad de skulle heta.

Nu lunch, en kopp kaffe och två avsnitt Hem till gården. Ungarna sover. Ljuva tystnad (fast idag är det bara lilleman som stått för (o)ljudet).

Passar också på att sända en eloge till Pitska Rajan för att hon orkar knåpa med sin gradu, man blir grön av avund och inser hur jävla lat man själv är. :)

Bäck to örth...

Jag har återhämtat mig och anpassat mig till denna vardag som jag lever i. Har lämnat filmvärldens romantik bakom mig och koncentrerar mig på den otroliga romantik jag blir serverad här hemma av min B, som alltid vet vad man ska säga i en knivig situation, hör fast här:

Jag, igårkväll: Usch va jag e fuul!
B kramar om mig och säger med sin snällaste, varmaste röst: Int er du ful, tu har mens.

Jag höll på dö av skratt. Och så säger de att livet med småbarn tar kol (hur i hela friden ska man stava det? Med o med å??) på romantiken...

Tänk om...

... kärlek på riktigt ibland kunde vara som på film...

Nu menar jag inte smöriga ballader under sovrumsfönstret eller andra liknande sliskiga Hollywood klichéer.

Jag menar... hur ska jag uttrycka mig så här i all hast före nattningsrumban börjar här?

Igår såg vi en film som heter "Enemy at the Gates" och jag blev helt tagen av huvudpersonernas kärlek. Jag vet, ganska tonårsaktigt och kanske beror det på noll kärleksliv mitt i småbarnslivet men jag har hela dagen gått omkring och filosoferat om just det där med kärlek på film.

Jag vet att det ibland är så långt från verkligheten som man bara kan komma, ingen orkar hålla på som de ibland håller på på film och om B skulle börja smörsjunga under sovrumsfönstret (ganska svårt eftersom vi bor på femte våningen men..) skulle jag antagligen fnysa och tycka att det känns löjligt och overkligt och inte alls som ett genuint uttryck för kärlek, och nu är det ju inte sån kärleksförklaring som jag önskar.

Men säg mig kvinnfolk, hur många skulle inte vilja höra följande från sin käraste: You were so beautiful that I didn´t dare look at you. I was thinking of all the men that would get to hold you and I envyed them, and look now who´s lying here next to you... lovar inte att det är ett exakt citat eller att det är korrekt engelska, men you get the point?

Scenen utspelar sig mitt i ruinerna av ett bombat Stalingrad under andra världskriget och den manliga huvudpersonen Vasilij hade sett henne (Tanja) på tåget på väg till fronten och berättar att han tittat på henne i tåget, de träffas senare i Stalingrad och blir bekanta och till sist älskande och den här scenen är ganska i slutet av filmen då de blivit ett par så att säga. Hela deras kärlek är så subtil och känns verklig (men med filminslag, så klart), jag som är aningen svältfödd just nu levde mig in i deras känslor och blev helt tagen helt enkelt.

Min B är ju inte den mest romantiske karl som ni kan hitta (och han skulle aldrig kläcka ur sig något i stil med ovan) och jag är absolut inte en vacker kvinna med de rätta attributen för en filmromans, ej heller är jag särskilt romantisk och övertydlig med mina känslor. Jag är helt enkelt inte en sån som män trånar efter, om de nu gör det i verkliga livet...

Men tänk om. TÄNK OM man skulle kunna få uppleva lite äkta filmromantik i det verkliga livet. Tänk om någon faktiskt skulle säga en massa underbara saker om en och hålla ansiktet i sian händer och ge en en mjuk känslofylld kyss... Tänk om...

Realitycheck:

B spottar och springer till diskhon: "Nä va la ja i mun just!! Hede va int en brösmulo!"

Romantiskt. ;) :P


Tillägg senare: Nu menar jag ju inte att en främmande karl ska falla ner från himlen och börja rabbla en massa "filmromantik" utan jag menar att ens egna gubbe (om man har en) ska vara filmhjälten och sweep you off your feet...

Nä nu!

Jag blir så arg, så ledsen och så rådvill när vi har nätter som denna... Jag anstränger mig faktiskt för att ge lilla b uppmärksamhet och beröm och sätta gränser och krama henne och vara ut med henne (två gånger igår) och då allt ändå blir fel och hon vaknar klockan 03.30 och börjar skrika igen känns det så lönlöst.

Hon vrålade allt vad hon orkade inatt igen, var flyförbannad och sparkade på allt. B tog ut henne på balkongen för at väcka henne men det blev bara värre för hon la i en högre växel (tänk att de faktiskt fanns EN till!) och skrek ännu mera när de kom in igen. Jag sa åt honom att inte gå ut med henne för hon piggnar till i friska luften om hon vaknar och då somnar hon inte om, men han lyssnade inte, då blev jag arg på B och fräste att han får vara uppe med henne då om hon inte somnar om och gick och lade mig igen.

Och jag hade ju rätt, hon somnade inte om utan började efter en stund påstå att hon gjort nummer två trots at hon bara pruppat. Jag vägrade röra mig u fläcken, B fick fixa så hon somnade om, vilket hon som tur gjorde.

Jag blir så frustrerad när jag och B inte håller samma linje med lilla b. B tror att vi gör det men vi gör det absolut inte, hon vet precis hur hon ska spela ut oss mot varandra. När jag infört något nytt på dagarna för att exempelvis få henne att så småningom sluta med tuttflaskan så gör B tvärtemot för att han "inte orkar" när hon säger emot. Jag har flera gånger sagt att vi borde sätta oss ner och komma överens om några enkla förhållningsregler, men B tycker jag är löjlig.

Varför är det ibland (eller för det mesta hos oss) så svårt att tycka om sitt eget barn? Jag är mamma, jag vet, och det hör ju som till att jag ska finnas till som stöd och hjälp, jag ska älska villkorslöst och för evigt. Men det är tungt, särskilt då jag aldrig får något tillbaka, lilla b ropar aldrig mitt namn, hon vill aldrig vara enbart med mig, hon minns aldrig mina saker (åt B:s handduk säger hon "pappa, pappa" och åt hans iPod, åt hans rakmaskin osv., men aldrig att hon minns några av mina saker...). Det är barnsligt och löjligt, jag vet, men det känns bara som om jag bara gör allting fel då jag aldrig verkar göra lilla b nöjd. Ibland får jag också en överväldigande känsla av att hon är olycklig här hemma med mig, och jag vet inte vad jag ska göra åt det, jag kan inte vara någon annan än jag, jag får inte inpressat flera timmar på ett dygn och inte heller får jag på ett magiskt sätt min ork att fördubblas när jag inte får tillräckligt med sömn, jag gör mitt bästa men det känns inte som om det räcker.

Brist på... allt egentligen.

Det här med att studera samtidigt som man är hemma med två barn på dagarna var inte en så bra idé, får jag konstatera igen en gång, jag känner mig helt utmattad av allt som borde göras och som jag inte hinner få gjort.

Den här veckan har jag haft så mycket på min "to do"-lista att jag låst mig totalt, har inte fått uträttat något. Kursen i Rysk säkerhetspolitik har inte alls lockat, har varit för trött för att följa med lärarens monolog och försöka lista ut VAD jag ska anteckna av allt det han säger, jag har åkt hem när vi haft paus, efter 1,5 timme. Jag har en tent imorgon som jag läst ca 30 sidor till tror jag, av 3 hela böcker. Ingen av böckerna är på svenska utan en är på engelska, en på norska och en på finska. Jag ville verkligen satsa på den här tenten men det blev nu som det blev, NÄR skulle jag ha haft tid/ork att läsa? På natten?

Med ungarna har jag knappt hunnit göra något alls, igår bakade jag och lilla b visserligen bullar, eller vi gjorde degen, lilla b var en baddare på att vispa, ägg och mjölk flög överallt i köket, för att inte tala om hur mjöligt det blev när vi kom så långt. Jag spenderade mer tid med att städa undan än att röra ihop degen. Satte lilla b i badkaret så länge jag städade undan men hon skvätte vatten i hela badrummet så jag fick krypa på alla fyra och torka upp med trasa efter henne. De ungarna, de ungarna.

Imorgon är det tent klockan 14 i kvarnen, klockan 17 ska jag vara i jakobstad på psykologikurs. Hehe, ingen stress alltså, ingen alls. Ibland undrar jag om jag ens använder hjärnan när jag planerar saker.... tvivelaktigt. Att trycka in två kurser kvällstid (rsp slutar ikväll, på måndag börjar kalla kriget) plus en kurs som går tre helger i Jakobstad, försöka göra några skoluppgifter och läsa till tre tenter, allt före jul ter sig inte särskilt smart, inte när man ska vara mamma på heltid och tvätta, städa, underhålla, byta blöjor, laga mat och bara finnas till för diverse filurer. Huh! Som man bäddar får man ligga, jag borde lära mig att bädda fördelaktigare.

Min pappa har nu fått "sika" enligt egen utsago. Han meddelade igår att han har 38 graders feber och känner sig klubbad. Kan ju vara en helt vanlig förkylning också men tydligen har den (förkylningen) meddelat att den är av gristyp. Anyway, saken är den att han är helt ensam hemma (jag räknar inte hunden som någon som kan stå till tjänst med exempelvis varm saft och näsdukar). Han sa själv att om febern stiger till 39 grader börjar han yra, ännu trevligare att vara ensam alltså, min pappa blir också superynklig när han är förkyld, han jämför det med att föda barn (han skulle bara veta). Hans sambo kommer hem på lördagmorgon (hon jobbar i Vasa) och trots att min farfar bor mindre än en kilometer från honom (i princip är de grannar) så tror jag inte att min farfar ställer upp som sjukskötare åt sin 52-årige son. Jag lovade att komma hem om han blir yr, ifall min farfar inte ställer upp, fast egentligen borde min bror åka hem, för han är redan förkyld och jag har två små (än så länge) friska ungar att tänka på.

Min träning har det gått åt helvete med. Saknar inspiration, motivation och en massa andra -tioner. Suck. Jag hittar inte tid och ork helt enkelt, och det irriterar mig, för jag vill så gärna satsa på att gå ner och bli hälsosammare. I två veckor har jag nu sagt, "imorgon ska jag skärpa mig", men det har bara skitit sig.

Nu måste jag väcka lilla b, lilleman manglar redan i vagnen här bredvid, jag har fällt ner ryggstöden på båda sidorna i ungarnas syskonvagn så han har en extra bred vagn att mangla runt i, lyx för en bebis?

Föresten, pluspoäng för mig, vi var ute idag, nästan en timme, jag var genomblöt av svett före jag hade klätt på båda ungarna, släpat ner vagnen från 5 våningen och ända bort till parken, men, vi var ute i alla fall.

Di swainfluu

Ringde min mamma igår, för att fråga hur min morfar tänker fira farsdagen i helgen, hon meddelade att de fortfarande är sjuka allihopa och att min lillebror T (snart 8 år) har haft svininfluensa. Så, jag tänker att vi kanske inte ska åka och hälsa på dem i helgen då, visserligen hör vi inte till någon riskgrupp men sjuka barn vill jag inte få på halsen (se vad jag uttrycker mig fint om min egna barn... "få på halsen"..). Lilleman är redan lite snorig och jag tyckte jag hörde lilla b hosta lite idag men ingen feber här ännu inte.

I Vasa har man nu börjat vaccinera folk för svininfluensan, eller som min pappa (årsmodell 1957) kallar det (så fjortisaktigt) "sika". "Har du fått sika naa än?" frågar han när han ringer. Om jag skulle gå i högstadiet skulle jag skämmas... eller, jag skäms lite trots min höga ålder på 25 år.

Så gott som alla bloggar om eller talar om VAD de ska göra, ska man vaccinera eller inte. Nu är det då min tur att skriva ett par rader om detta dilemma. *harkel* Jag vet inte vad vi ska göra. Ingen har nämnt något om det åt oss, ingen har frågat... så vi kör nu så här tills vidare. Om någon bjuder ut vaccin tror jag nog att vi vaccinerar barnen, men om VI vaccinerar oss vet jag inte. Låt nu alla i riskgrupperna få sitt vaccin nu till att börja med, jag tänker inte stå utanför rådgivningens glasdörr och gasta mig gul och blå och gredelin. Jag läste nämligen i VBL att man just vid vår rådgivning fått be folk gå hem den dag man inledde vaccineringen av riskgrupperna, folk hade dykt upp och hoppats att ingen skulle märka att de också fick sina friska barn vaccinerade, eller så uppfattade jag artikeln.

Lilleman är dessutom för ung för vaccinet ännu.

Här är ungarna en dag då de båda låg i lilla b:s säng så länge jag bäddade "den stora sängen".

Venska tagen

I Vasabladet idag har de frågat ett antal ministrar om svenskan i Finland. Jag blir alltid så förbannad när det är "debatt" om svenskan och jag känner mig så liten och utan makt att påverka. Samtidigt är jag lite kluven, min mamma är finskspråkig (och ibland onödigt stolt över det, om man får säga så om sina föräldrar) så jag skulle vilja överföra lite av det finska arvet till mina barn, så de inte blir helt insöade finlandsvenskar som sitter under sin stubbe och bara skriker en massa över hur orättvist det är att vi måste kunna finska men "De" (finnarna") inte måste kunna svenska.

För att få ett fungerande Finland och en fungerande tvåspråkighet måste båda språkgrupperna arbeta tillsammans, det är plus minus noll om finlandsvenskarna gnäller att det är så orättvist och om finnarna gnäller att det är orättvist, någon fungerande lösning kan ju inte nås då.

Ofta tycker jag dessutom att de som får mest uppmärksamhet i svenskan i Finland-debatten är (som Bitte en gång för en tid sedan skrev i sin blogg http://bloggen.fi/paradox/) sura gamla gubbar som tittat upp under sin sten var de legat i tiotals år och vrker ur sig (ibland) ogrundade anklagelser och "muckar gräl". Aldrig får man höra om positiva saker som sägs om tvåspråkigheten, och det sägs ju nog positiva saker också.

Jag förstår inte varför man inte kan se på tvåspråkigheten som en rikedom istället för något så arbetsamt och onödigt och... ja. Utrikesminister Alexander Stubb svarar på frågan om svenskaundervisningen i finska skolor borde börja redan i årskurs fem istället för som nu, i årskurs 7: "Jag tycker att språkundervisningen - i bland annat engelska och svenska - över huvud taget ska börja så tidigt som möjligt. Ju fler språk finländarna kan, desto bättre." Exakt min åsikt! Jag önskar att jag vore bättre på tyska eller att jag fortsatt läsa franska, jag önskar att jag hade mera tid så jag kunde gå en språkkurs eller två.

På samma fråga svarar miljöminister Paula Lehtomäki följande: "Nej. För finskspråkiga är svenska verkligen ett främmande språk. Det kräver mycket jobb att lära sig svenska. Obligatoriska studier från och med femman är för tuft." Jag tänkte bara VA i HELVETE! när jag läste den kommentaren! På vilket sätt är svenskan mera främmande för finskspråkiga än finskan för somliga elever i svenskfinland??? Engelska kan jag förstå att man kommer i kontakt med via TV och videospel redan tidigt men nog är det också ett helt främmande språk, lika svårt att lära sig! Dessutom vet jag att många finska elever läser tyska redan i lågstadiet, på vilket sätt är det lättare?? Och varför ska finlandssvenskarna läsa finska från trean och börja "leka på finska" redan i ettan om finnarna tammefan börjar läsa svenska först i sjuan!! (Ja, jag vet... majoritet, mionoritet, men ändå! Alla minsitrar som de intervjuat i Vasabladet ansåg att Finland ska fortsätta vara ett tvåspråkigt land, men gör något åt språkfrågan då!!)

Dessutom, att börja med svenska i sjuan är som att skjuta sig själv i benet före man ska springa undan en argsint björn. På sjuan, ungarna kommer i tonåren, allt är skit, skolan suger och vänner och eventuella förälskelser är viktigare än något skolan har att erbjuda. DÅ ska man introducera svenskan och börja babbla om hur trevligt det är med tvåspråkighet osv. Dömt att misslyckas! Dessutom borde undervisningen i båda språken möjligtvis kunna ha en mera praktiskt orienterad undervisning, dvs. man vill ju att eleverna/ungarna/de finländska medborgarna ska våga/vilja/kunna uttrycka sig på det andra inhemska språket utan att vara rädda för att låta som om de rabblade upp något ur ett uppslagsverk från 1800-talet.

Ska avsluta mitt "raseriinlägg" med ett citat av migrations- och Europaminister Astrid Thors: "Finland ska vara ett land med två nationalspråk. Det att landet har två språk är en viktig identitetsfaktor: det visar att Finland är en nordisk demokrati."

Jess!

Fick just mejl från läraren i kvalitativa metoder, hon sa att allt var OK och att hon skulle stura kursen!! Tjitjing, där ramlade det in 5 sp på STURE.

För att ännu återknyta till föregående inlägg, jag arbetar bra under press/stress. När jag plitade på det sista finliret till uppgifterna i kvalitativa metoder II hade jag lilla b hängandes i vänster arm skrikandes "Baaah, baaaah, baaaah" (= Nalle Puh på lilla b språket), jag hade nämligen stängt av DVD:n eftersom jag ansåg att det nu var färdigtittat på Nalle Puh för en stund i alla fall, något som dottern inte höll med om. Samtidigt bestämde sig lilleman för att skita och gallskrika på golvet bredvid mig, när mamma inte rörde en fena för att få bort lasset av avföring började ha skrika ännu högre. Alltsammans samtidigt som jag skrev så det nästa rök från tangentbordet och mumlade non-stop: "Mamma ska bara skriv färdigt, mamma ska bara skriv färdigt. Olliiiiii schhhh schhhh, Bella du kan leik na anat nu så läng. Mamma ska bara skriv färdigt, mamma ska bara skriv färdigt."

Äntligen får jag dra ett streck på listan över ogjorda arbeten, bara att hugga in på nästa nu då...

Kvaltiva metdr

ÄNTLIGEN! Nu var det klart... inlämningsuppgifterna i romanform inlämnade via mejlen... hoppas jag blir godkänd!!!!

Fan va ja e dukti... nu väntar en lillan filur me blöjon full åv skåni på service...

the skrikattack is bäck

Inatt var det dags för skrikkalas igen. En 3-tiden vaknade lilla b och började skrika. Jag blev bara argare och argare för varje sekund som gick... jag vet, hon är ett barn och hon vet antagligen inte om vad hon gör men ändå. Jag blev frustrerad och förbannad och ledsen. Lilleman vaknade och ville inte somna om, jag hörde hur lilla b låg vaken lääänge efter episoden.

Orsaken till att jag blir så arg på henne är att hon inte skriker ett "jag är rädd och olycklig" -skrik utan ett "jag är förbannad och ni är skit som inte låter mig få min vilja igenom" -skrik. Hon sparkar väggen, sängen, golvet och skriker och försöker styra och ställa enligt behag. Ärligt talat, jag skulle vilja lyfta upp henne och sätta henne i tamburen på en cooldown och stänga dörren när hon håller på sådär (tamburen/datarummet är i anslutning till vårt sovrum). Är jag inte en hemsk mamma? Jag brottas med mina känslor varje natt när hon håller på sådär, jag vet att man inte ska känna så för sina barn, eller i alla fall inte medge det men måste man verkligen tycka att de är de underbaraste hela jävla tiden?

Imorse kom hon utspringande ur sovrummet glad som ett hangökex och kastade sig i min famn, då tyckte jag att hon var gullig och jag tyckte om henne, men på natten då hon ställer till med kalabalik så tycker jag inte om henne. Nu är det inte så att jag bara tycker om henne när hon är snäll, nix, på dagen tål jag så gott som vad som helst som hon ställer till med, skrik och oreda, men på natten vill jag sova så jag orkar med allt som sker på dagen, då vill jag inte lyssna på en förbannad tvååring.

Jag (och B) behöver verkligen dendär helgen i Uleåborg i januari, desperat!

Här har hon just vält en blomvas hemma hos farmor...