Grrrr!

Jag var ju tvungen att hojta hej före vi var över bäcken! Barnen är förvisso på bättringsvägen men annat är det med mor och far. Jag får inte övertygat gubben om att han är sjuk och att han borde stanna hemma och vila. Själv är jag småkrasslig och har en kaktus i halsen och önskar att jag hade ett jobb att stanna hemma från och bara sova, sova och sova. Det är jobbigt med sånt här som inte riktigt vill slå ut men heller inte vill gå om....

Idag har jag varit väldigt trött... och ungarna, ja ungarna har varit fulla av - ja ni vet, den där snubben i rött med eldgaffel och spetsig svans. När de för miljonte gången (kändes det som, i verkligheten var det väl femte) kastat alla sängkläder på golvet skrek jag (okej, höjde på rösten, men det blir som mer effekt om man skriver att man skrek) att jag inte orkar mer, varför kan de inte lyda, varför måste de härja, att nu blir jag arg och ledsen.

Jag bäddade sängen och gick till köket för att fortsätta diska.

Efter en stund kommer storasyster smygande in i köket och slår armarna om mitt ben och säger: "Åh mamma, du hööver icke vaja aij" (du behöver inte vara arg). Åh, min lilla plutt.

Fem minuter senare hade de vänt alla sängkläder på golvet igen plus dragit ut alla byxor ur klädskåpet... Som en extra bonus hade de dessutom lyckats ha isär storasysters säng.

NU hööver mamma sova!