Typiskt.

När man äntligen får lite lugn och ro samt tid att göra sådant som man faktiskt själv vill göra, går man och drar på sig en förkylning.

Jag blir helt däckad när jag blir förkyld, inte sådär lite "host host jag är så förkyld men jag jobbar ändå 173 timmar i veckan och tränar 63 ½ timme på gym", utan helt död, stiger temperaturen över 37,0 grader blir jag riktigt ynklig och vill bara sova sova sova. Så det ska jag göra nu en stund så länge barnen, svärmor och gubben står och metar på bryggan.

Ungarna vill till djurparken i Kälviä men jag vet inte om jag orkar... dessuom skulle jag ha en kilometerlång lista över sådant som JAG vill göra (helst utan gubbe och ungar!), men sådant får alltid vänta... av någon anledning... SUCK!

Vackert

Det är något vackert med ett stilla sommarregn. När man knappt hör regnet som strilar ner men ändå vet att det regnar utan att man ser det. Luften blir så härligt frisk av ett regn och man riktigt känner hur naturen vaknar till liv efter en skur.

Förra helgen när vi kom hem från villan med båten hade vi just lämnat en häftig åskstorm bakom oss och långt borta vid horisonten blixtrade det fortfarande ibland med ståtliga ljusgula blixtar, med eller utan förgreningar, som försvann lika fort som de uppenbarat sig, efter sig lämnade de bara ett svagt muller.

Himlen var mörkgrå och mot land syntes några solstrålar som envist letade sig fram genom det tjocka molntäcket. Det duggregnade och havet låg spegelblankt. Trädens, vassens och de olika buskarnas gröna nyanser lyste intensivt och deras färgprakt verkade bara förstärkas av den mörkgrå himlen och solstrålarna.

Det var så vackert.

Jag är rädd för åskan och båtresan hem tog en halv timme men just då, när vi fortfarande var en bit ut på havet, var naturen i all sin farlighet så otroligt vacker.

Och jag, jag var så liten mitt i det hela, så färglös och intetsägande. Men så full av liv.

Lilla måsis...

"Vann e fågelungen ida mammaa?" frågade storasyster när vi var ute igår och syftade på måsungen som vi haft på vår gård i några veckor nu. "Ja veit int, no er he säkert naastans jer..." svarade jag och såg mig omkring.

Den har börjat röra på sig mera och utvidgat sitt territorium förbi vår och grannhusets gårdsplan. Har även sett den flyga kortare sträckor. I förrgår satt den på ett av grannhusens tak och pep. Jag pekade på den och förklarade för barnen att det är samma måsungen som gått omkring på vår gård och att den nu sitter där uppe (tvåvånings radhus) och piper efter sin mamma. "Vann e mammafågeln tå?" frågade storasyster bekymrat. "Hon e säkert å söker mat" svarade jag och försökte gå vidare. "Vann?" envisades storasyster. "Ja veit int, naastans..." svarade jag smått irriterad.

Vi gick ut och gå en bit med Daisy och storasyster gick och ropade "Mammaaafåågeeeel, var eeee duuu?" och tittade upp i himlen. För varje mås hon såg började hon ropa "Ja hitta, ja hitta, tii e mammafågeln!"

När v kom tillbaka till vår egen gård satt måsungen fortfarande på grannhusets tak och pep. Storasyster stod på andra sidan av vägen och formade händerna till en strut framför munnen och ropade "He blir no bra måken, mamma å pappamåken komber snart, ti hämtar mat!" Vi började gå mot dörren och storasyster tittade på måsungen över axeln och frågade av mig "Komber int mammamåken snart?" Jag tittade bakåt på den pipande ungen på taket och svarade "Jå, snart" varpå storasyster igen ropade "He blir no bra måken!!" allt vad hon orkade.

Nu tillbaka till igår då vi inte såg av måsungen någonstans. Storasyster tittade noga på taket men ingen måsunge där inte. "He er säkert på na äventyr na aderstans ida" svarade jag när hon frågade en gång till och så fortsatte hon med att hoppa från "muren" till parkeringsplatsen. Tänkte inte mer på saken utan njöt av att inte ha ett par måsföräldrar skränande ovanför mitt huvud för en gång skull.

När gubben kom hem på eftermiddagen sa han "Såg du att hede måsungen had blivi överkörd?" Vi hade varit ute en gång till bara en kort stund innan han kom hem och jag hade inte sett någon överkörd måsunge på vägen. "Nää-ä, vann tå?" frågade jag, på vilket gubben svarade "riktit tedee i backan". "He va imoris" fortsatte han efter några tuggor mat.

Jag var inte måsfamiljens största fan men ändå, stackars lilla måsungen. Jag är säker på att någon med vett och vilja har kört över den. För just där var gubben sa att den låg så finns det inget som förhindrar någon från att se framåt, ingen kan köra alltför fort just där och så var ju inte ungen så värst liten mera och inte så jätteslö heller.

Stackars måsis. Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte njuter av den välkomna tystnaden som frånvaron av måsskärn ger... aaaaah!

Öja-/Kokkolamåsar

På jakt

Vi är på jakt efter en större lägenhet (radhus) eller ett egnahemshus, har varit det hela våren men hittar inget som faler oss i smaken.

Jag håller på bli galen av vår lilla tvåa och vill bara ha något eget, något större. Vill ha ett eget sovrum var jag kan ligga och läsa en bok på kvällen före jag somnar, inte ett rum som man måste smyga in i när man ska lägga sig och vars luft är så tjock och äcklig att man nästan kan skära i den...

Jag vill att barnen (helst) ska få varsitt rum var de får ha sina egna leksaker och var de får leka i lugn och ro utan att konstant bråka om utrymmet eller leksaken.

Jag vill ha ett hjälpkök med plats för tvättmaskin, strykkorg och tvättkorg. Vill inte ha bastun som uppsamlingsplats för kläder som ska strykas samt smutstvätt och diverse baljor och hinkar.

Framför allt vill jag ha en egen gård var ungarna och hunden kan leka och busa utan att någon skitgubbe kommer och jagar bort oss.

Men en radhuslägenhet eller ett eget hus kostar många euroslantar....

Nu har jag hittat en radhuslägenhet som jag är helt såld på. Se den HÄR. Men den är inte värd priset som de vill ha. För samma pris, nästan 200.000 eurosar kan vi köpa en liten tomt i Kvevlax och köpa ett splitternytt, inflyttningsklart hus (minus garage).

Bara att lämna in lottokupongen på lördag nu då...

Tomt...

Igår åkte Kultu hem. Det blev tomt i lägenheten. Daisy deppade hela dagen och sökte sin vän när vi var ute på gården. Jag saknade godnattslicken från Kultu igår när vi gick till sängs. Hon hade för vana att komma inlunkande i sovrummet, sätta sig bredvid min sida av sängen och buffa till mig med nosen och slicka försiktigt på ena handen varpå hon blev skrapad bakom örat och kramad. Därefter lade hon sig tillrätta på golvet i fotändan av sängen med huvudet mot dörren.

Daisy är på bättre humör idag. Hon springer som en galning i hela lägenheten och har redan hunnit riva en papperslapp i tusen bitar.


På tal om galningar så har vi för tillfället en måsfamilj på vår gård och de angränsande grannhusens gårdar. En liten brunspricklig måsunge har länge spatserat längs gräsmattorna med två skränande föräldrar cirklande ovanför. Nu ser den ut som på bilden nedan (från google).


Det går inte att vistas på gården utan att få en eller två måsar på sig. Måsungen kan inte flyga så hundarna har två gånger jagat den lilla stackaren över grannhusets parkering med mig hack i häl (jag försökte fånga hundarna, inte jaga måsungen). Måsföräldrarna har skitit ner gungorna och igår när vi försökte vara ute vid sandlådan en stund satt en av dem på toppen av flaggstången och sket nu som då, det bara "klatschade och klitschade" när måsskiten slog ner i stenläggningen runt flaggstången. Mysigt. NOT.

Igår på dagen befann sig måsungen nedanför vår balkong och FEM fullvuxna måsar cirklade skränande runt den i höjd med vår balkong (femte våningen). Jag blir galen. NÄR börjar måsungar flyga?? Måste googla: "De [måsungarna] brukar kläckas i mitten av juni och sedan dröjer det ungefär fem veckor innan de är flygfärdiga." (FUCK!)

Ei hengen hätää!

Kultu i farten i april.

Ingen fara med Kultu. Det var "bara"* inflammerade tåmellanrum som vi fick schampoo och salva för. Som tur var det inget allvarligare som en bruten tå eller något ryggrelaterat. *pustar ut*

Redan idag går hon mycket bättre och lägger vikt på alla fyra tassarna. Maten smakar också betydligt bättre idag. Daisy och hon tar igen allt bus som de gått miste om och de höll på långt in på natten (Kultus värkmedicin började väl verka så hon kunde busa en stund). Jag vet för jag var vaken. Det var så varmt och äckligt i vår lägenhet och jag låg och vred och vände mig i en evighet.

När jag äntligen hittat en sval sovställning hade hundarna busat färdigt och kom in i vårt sovrum. Kultu lade sig bredvid min sida av sängen och flåsade något otroligt. Daisy låg på golvet i fotändan och flåsade hon med, ett mycket irriterande ljud om man försöker sova då man redan är irriterad pga. hettan. Hon började dessutom gnaga på vår säng. SUCK! När jag äntligen tyckte det var tillräckligt svalt för att sova ordentligt var det morgon. Blä!


* inflammerad hud under tassarna pga. bakterier och jästsvamp är dock inget att ta lätt på, det är smärtsamt för hunden.

Såklart!

Såklart händer det något när jag är hundvakt. Typiskt.

Vår håriga houseguest började halta igår. Nu efter en natts vila har det bara blivit värre och hon stöder inte längre på höger framtass. Hon hoppar framåt på tre ben.

Har ringt runt till olika veterinärkliniker och fick till sist en tid till mitt förstahandsval, Västkustens djurklinik, idag klockan 15.15. Hoppas hon inte brutit något.

Daisy kan inte för allt i världen förstå varför hennes vän inte vill busa med henne. Hon gnäller och nafsar Kultu i örat och kommer med leksaker och försöker få till en dragkamp men Kultu vill bara ligga.

Nyss när vi var ute hoppade Kultu dock glatt efter Daisy på tre ben och vaktade barnen med stor entusiasm, skönt att se att tassen inte är olidligt sjuk i alla fall.

Något annat som hände nyss när vi var ute (och som nästan fick mig att börja gråta av ilska) var att en man kom och sa att barnen inte får leka på grannhusets lekplats. Gårdarna är så gott som en enda stor gård och att hålla ungarna borta från den roliga klätterställningen och rutschbanan på granngården är så gott som omöjligt. "Tuolla on tarha, menkää sinne leikkimään!" sa han när jag svarade att vi bor i grannhuset och ungarna tycker om att leka här. "Ja mitä nuo (pekade på hundarna) täällä tekee? Tämä ei ole mikään koirien ulkoiluttamisalue!!"

Jag ble helt paff. INGEN har någonsin jagat bort oss från granngården. Och INGEN har någonsin påpekat att jag inte skulle få ha lös vår hund. Hon är ju en familjemedlem och om vi går ut ska ju hon få följa med. Jag är dessutom väldigt mån om att ta fast henne alltid när jag ser andra männsikor, man kan ju aldrig veta om de tycker om hundar eller inte. Och jag ser till att hon inte gräver och förstör något och jag plockar ALLTID upp all skit som hon klämmer ur sig!

"Siitä huolimatta!" svarade gubben när jag påpekade ovanstående.

Jag blev så arg att jag inte fann ord. Sa så spydigt jag kunde att förlåt då, vi kommer inte hit igen. Kopplade fast hundarna och sa åt ungarna att nu går vi hem. Spottade giftigt ur mig åt den rökande gubben att plöocka du då upp dina tobaksfimpar så inte ungarna eller hunden äter dem. "Minä korjaan kyllä jälkeni!" sa han och började gå därifrån. "Niin varmaan!" svarade jag spydigt och gick min väg.

Så klart kom jag på en massa som jag skulle ha kunnat säga åt honom när jag kom hem. Jag skulle ha kunnat fråga honom exakt vad det är som stör (vituttar) honom:
- är det att mina barn leker på deras gård?
- är det att hundarna är lösa?
- är det båda ovanstående plus att han hörde att jag talar svenska? (Han hade nog inte räknat med att jag skulle kunna så bra finska att jag kunde ge svar på tal den jäveln.)

Nu är jag sur och tvär.