Vackert

Det är något vackert med ett stilla sommarregn. När man knappt hör regnet som strilar ner men ändå vet att det regnar utan att man ser det. Luften blir så härligt frisk av ett regn och man riktigt känner hur naturen vaknar till liv efter en skur.

Förra helgen när vi kom hem från villan med båten hade vi just lämnat en häftig åskstorm bakom oss och långt borta vid horisonten blixtrade det fortfarande ibland med ståtliga ljusgula blixtar, med eller utan förgreningar, som försvann lika fort som de uppenbarat sig, efter sig lämnade de bara ett svagt muller.

Himlen var mörkgrå och mot land syntes några solstrålar som envist letade sig fram genom det tjocka molntäcket. Det duggregnade och havet låg spegelblankt. Trädens, vassens och de olika buskarnas gröna nyanser lyste intensivt och deras färgprakt verkade bara förstärkas av den mörkgrå himlen och solstrålarna.

Det var så vackert.

Jag är rädd för åskan och båtresan hem tog en halv timme men just då, när vi fortfarande var en bit ut på havet, var naturen i all sin farlighet så otroligt vacker.

Och jag, jag var så liten mitt i det hela, så färglös och intetsägande. Men så full av liv.