Såklart!

Såklart händer det något när jag är hundvakt. Typiskt.

Vår håriga houseguest började halta igår. Nu efter en natts vila har det bara blivit värre och hon stöder inte längre på höger framtass. Hon hoppar framåt på tre ben.

Har ringt runt till olika veterinärkliniker och fick till sist en tid till mitt förstahandsval, Västkustens djurklinik, idag klockan 15.15. Hoppas hon inte brutit något.

Daisy kan inte för allt i världen förstå varför hennes vän inte vill busa med henne. Hon gnäller och nafsar Kultu i örat och kommer med leksaker och försöker få till en dragkamp men Kultu vill bara ligga.

Nyss när vi var ute hoppade Kultu dock glatt efter Daisy på tre ben och vaktade barnen med stor entusiasm, skönt att se att tassen inte är olidligt sjuk i alla fall.

Något annat som hände nyss när vi var ute (och som nästan fick mig att börja gråta av ilska) var att en man kom och sa att barnen inte får leka på grannhusets lekplats. Gårdarna är så gott som en enda stor gård och att hålla ungarna borta från den roliga klätterställningen och rutschbanan på granngården är så gott som omöjligt. "Tuolla on tarha, menkää sinne leikkimään!" sa han när jag svarade att vi bor i grannhuset och ungarna tycker om att leka här. "Ja mitä nuo (pekade på hundarna) täällä tekee? Tämä ei ole mikään koirien ulkoiluttamisalue!!"

Jag ble helt paff. INGEN har någonsin jagat bort oss från granngården. Och INGEN har någonsin påpekat att jag inte skulle få ha lös vår hund. Hon är ju en familjemedlem och om vi går ut ska ju hon få följa med. Jag är dessutom väldigt mån om att ta fast henne alltid när jag ser andra männsikor, man kan ju aldrig veta om de tycker om hundar eller inte. Och jag ser till att hon inte gräver och förstör något och jag plockar ALLTID upp all skit som hon klämmer ur sig!

"Siitä huolimatta!" svarade gubben när jag påpekade ovanstående.

Jag blev så arg att jag inte fann ord. Sa så spydigt jag kunde att förlåt då, vi kommer inte hit igen. Kopplade fast hundarna och sa åt ungarna att nu går vi hem. Spottade giftigt ur mig åt den rökande gubben att plöocka du då upp dina tobaksfimpar så inte ungarna eller hunden äter dem. "Minä korjaan kyllä jälkeni!" sa han och började gå därifrån. "Niin varmaan!" svarade jag spydigt och gick min väg.

Så klart kom jag på en massa som jag skulle ha kunnat säga åt honom när jag kom hem. Jag skulle ha kunnat fråga honom exakt vad det är som stör (vituttar) honom:
- är det att mina barn leker på deras gård?
- är det att hundarna är lösa?
- är det båda ovanstående plus att han hörde att jag talar svenska? (Han hade nog inte räknat med att jag skulle kunna så bra finska att jag kunde ge svar på tal den jäveln.)

Nu är jag sur och tvär.