Den har börjat röra på sig mera och utvidgat sitt territorium förbi vår och grannhusets gårdsplan. Har även sett den flyga kortare sträckor. I förrgår satt den på ett av grannhusens tak och pep. Jag pekade på den och förklarade för barnen att det är samma måsungen som gått omkring på vår gård och att den nu sitter där uppe (tvåvånings radhus) och piper efter sin mamma. "Vann e mammafågeln tå?" frågade storasyster bekymrat. "Hon e säkert å söker mat" svarade jag och försökte gå vidare. "Vann?" envisades storasyster. "Ja veit int, naastans..." svarade jag smått irriterad.
Vi gick ut och gå en bit med Daisy och storasyster gick och ropade "Mammaaafåågeeeel, var eeee duuu?" och tittade upp i himlen. För varje mås hon såg började hon ropa "Ja hitta, ja hitta, tii e mammafågeln!"
När v kom tillbaka till vår egen gård satt måsungen fortfarande på grannhusets tak och pep. Storasyster stod på andra sidan av vägen och formade händerna till en strut framför munnen och ropade "He blir no bra måken, mamma å pappamåken komber snart, ti hämtar mat!" Vi började gå mot dörren och storasyster tittade på måsungen över axeln och frågade av mig "Komber int mammamåken snart?" Jag tittade bakåt på den pipande ungen på taket och svarade "Jå, snart" varpå storasyster igen ropade "He blir no bra måken!!" allt vad hon orkade.
Nu tillbaka till igår då vi inte såg av måsungen någonstans. Storasyster tittade noga på taket men ingen måsunge där inte. "He er säkert på na äventyr na aderstans ida" svarade jag när hon frågade en gång till och så fortsatte hon med att hoppa från "muren" till parkeringsplatsen. Tänkte inte mer på saken utan njöt av att inte ha ett par måsföräldrar skränande ovanför mitt huvud för en gång skull.
När gubben kom hem på eftermiddagen sa han "Såg du att hede måsungen had blivi överkörd?" Vi hade varit ute en gång till bara en kort stund innan han kom hem och jag hade inte sett någon överkörd måsunge på vägen. "Nää-ä, vann tå?" frågade jag, på vilket gubben svarade "riktit tedee i backan". "He va imoris" fortsatte han efter några tuggor mat.
Jag var inte måsfamiljens största fan men ändå, stackars lilla måsungen. Jag är säker på att någon med vett och vilja har kört över den. För just där var gubben sa att den låg så finns det inget som förhindrar någon från att se framåt, ingen kan köra alltför fort just där och så var ju inte ungen så värst liten mera och inte så jätteslö heller.
Stackars måsis. Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte njuter av den välkomna tystnaden som frånvaron av måsskärn ger... aaaaah!
Öja-/Kokkolamåsar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar