måndag 16 november 2009

Tänk om...

... kärlek på riktigt ibland kunde vara som på film...

Nu menar jag inte smöriga ballader under sovrumsfönstret eller andra liknande sliskiga Hollywood klichéer.

Jag menar... hur ska jag uttrycka mig så här i all hast före nattningsrumban börjar här?

Igår såg vi en film som heter "Enemy at the Gates" och jag blev helt tagen av huvudpersonernas kärlek. Jag vet, ganska tonårsaktigt och kanske beror det på noll kärleksliv mitt i småbarnslivet men jag har hela dagen gått omkring och filosoferat om just det där med kärlek på film.

Jag vet att det ibland är så långt från verkligheten som man bara kan komma, ingen orkar hålla på som de ibland håller på på film och om B skulle börja smörsjunga under sovrumsfönstret (ganska svårt eftersom vi bor på femte våningen men..) skulle jag antagligen fnysa och tycka att det känns löjligt och overkligt och inte alls som ett genuint uttryck för kärlek, och nu är det ju inte sån kärleksförklaring som jag önskar.

Men säg mig kvinnfolk, hur många skulle inte vilja höra följande från sin käraste: You were so beautiful that I didn´t dare look at you. I was thinking of all the men that would get to hold you and I envyed them, and look now who´s lying here next to you... lovar inte att det är ett exakt citat eller att det är korrekt engelska, men you get the point?

Scenen utspelar sig mitt i ruinerna av ett bombat Stalingrad under andra världskriget och den manliga huvudpersonen Vasilij hade sett henne (Tanja) på tåget på väg till fronten och berättar att han tittat på henne i tåget, de träffas senare i Stalingrad och blir bekanta och till sist älskande och den här scenen är ganska i slutet av filmen då de blivit ett par så att säga. Hela deras kärlek är så subtil och känns verklig (men med filminslag, så klart), jag som är aningen svältfödd just nu levde mig in i deras känslor och blev helt tagen helt enkelt.

Min B är ju inte den mest romantiske karl som ni kan hitta (och han skulle aldrig kläcka ur sig något i stil med ovan) och jag är absolut inte en vacker kvinna med de rätta attributen för en filmromans, ej heller är jag särskilt romantisk och övertydlig med mina känslor. Jag är helt enkelt inte en sån som män trånar efter, om de nu gör det i verkliga livet...

Men tänk om. TÄNK OM man skulle kunna få uppleva lite äkta filmromantik i det verkliga livet. Tänk om någon faktiskt skulle säga en massa underbara saker om en och hålla ansiktet i sian händer och ge en en mjuk känslofylld kyss... Tänk om...

Realitycheck:

B spottar och springer till diskhon: "Nä va la ja i mun just!! Hede va int en brösmulo!"

Romantiskt. ;) :P


Tillägg senare: Nu menar jag ju inte att en främmande karl ska falla ner från himlen och börja rabbla en massa "filmromantik" utan jag menar att ens egna gubbe (om man har en) ska vara filmhjälten och sweep you off your feet...

2 kommentarer:

Maja sa...

Bah, tokode kommentaren e ju vardagsmat. Ja kräver i alla fall ti bli kalla "min vackra prinsessa" eller "o, du fagra", annos blir ja sur;P

Ibland får man dock vara tacksam över att liivi int e som en film. Skåda t.ex. på "U-turn", elde heitt e "U-turn to hell". En film ter allt, precis ALLT skiter se. Å tå man tror att int na meir kan skit se så ere bara byrjani... puh!

Emma sa...

Jå, ibland är den gråa vardagen bäst. He er ju tå liivi halder på å he er tå he oftast händer na najs. :)