Hundar och ungar...

Är hundvakt åt mammas goldenretriever Kultu denna vecka.

Ungarna och Daisy är förtjusta.

Mamma och pappa inte lika mycket.

Missförstå mig rätt nu. Kultu är världens underbaraste hund, så snäll och lugn. Hon låter barnen ligga med huvudet på hennes mage och se på TV, låter dem påta på hennes öron, titta i hennes mun, ja till och med sitta på hennes huvud (det får de inte för oss vuxna men hunden säger ingenting om de ändå parkerar rumpan där).

Saken är den att hon är stor och fäller en massa hår. Både hon och Daisy är ännu valpar så de busar och leker och håller på dagarna i ända. Och framför allt är vår lägenhet alltför liten för två vilda ungar och två vilda hundar.

Kultu och Daisy har dragkamp med diverse leksaker, jagar varandra runt i lägenheten för att få just den leksaken som den andra har och får en en tuggis så ska den andra också ha en. Det är underbart att se hur bra de trivs ihop, de springer i kapp utomhus och vill Daisy inte komma in säger jag bara "Kultu, hae Daisy!" så springer Kultu ut tillbaka och "hämtar" Daisy, det fungerar varje gång.

Kultu vaktar även barnen utomhus, särskilt lillebror, hon springer efter honom om han går för långt bort och håller hela tiden koll på var de är (hon stannar upp mitt i buset och ser sig omkring).

Men hon saknar sin egen matte, det vet jag. Hon tittar på mig med sina bruna ögon och ser frågande ut. Ska jag bo här nu? Hon ska med mig överallt, är jag borta ur ett rum mer än en minut kommer hon efter mig och lägger sig ner nära mig, det gäller även när jag helst skulle vilja vara ensam på toaletten, ska Kultu in så ska hon...

Hon är underbar. Hon är stor och har mycket muskelstyrka (hon skulle kunna dra omkull mig om hon ville när vi är ute och går), men är ändå så snäll, lugn och mild. Ibland känns det som om hon är en gammal själ i en "ny" hunds kropp, hennes ögon utstrålar visdom och förståelse. Jag minns att jag hade samma känsla angående vår goldenretriever Dino som vi hade när jag var liten och svärföräldrarnas goldenretriever Goldie, kanske är det något med rasen?

Daisydäremot, sänder inte ut några sådana vibbar. Men hon är underbar hon också, min lilla svarta hårboll. Hon ska också med på toaletten och skuttar av glädje när jag kommer ut ur duschen, som om jag varit borta flera timmar. Men hon är väldigt vild ännu och ska bita på allt och alla (!).

Gammal bild från april i år av radarparet.
Storleksskillnaden är dock fortfarande nästan lika stor som då.