Om att vela

Jag har länge övervägt att skita i kursen i arbets- och organisationspsykologi. Har bestämt mig för att gå den för att i nästa stund bestämma mig för att nej, den kursen är nog inget för mig.

I onsdags stressade jag något fruktansvärt med 4 inlämningsuppgifter till just den kursen som skulle vara inlämnade på, ja ni gissade rätt, onsdag. Jag bestämde mig för att gå kursfanskapet i alla fall, man vet ju aldrig när man kan ha behov av en kurs som man inte fattar nånting av.

Idag skyndade vi hem till Öja för att jag skulle hinna på kursen i Jakobstad. I Kronoby började jag igen fundera att ska jag nog gå kursen, jag fattar ju noll av innehållet, dessutom borde man nog befinna sig i arbetslivet för att ha nytta av kursen.

I Öja frågade jag om vi inte kunde hälsa på mormor (min mamma) istället. Nej, blev makens savr, han hade ju kört så "hårt" och haft så "bråttom" för att vi skulle hinna i tid till Öja. Jag skulle närmast påstå att hastigheten var densamma som vanligt men hans rytande, gormande och bannande av andra bilister däremot kanske låg på 150 % jämfört med det normala 75 %.

Ännu på gården i Mjosund velade jag fram och tillbaka, att gå kursen eller ej. Till sist bestämde jag mig för att åka, trots att jag redan var försenad. Jag körde kanske 2 kilometer och bestämde mig för att nixpix, den här bruden ska visst inte gå någon kurs i arbets- och organisationspsykologi.

Ganska skönt är det nog nu när jag bestämt mig. Men varför ska det alltid vara sådan "show"* när jag ska bestämma mig för något?


* Min pappa brukade använda uttrycket "show" i alla sammanhang när man hade mycket väsen om sig eller bara för att fråga vad man höll på med:
"Va showar ni åpå me tå?" eller "Vaför ska e alltjämt va toko show?"