2 dagar gammal:

Här är tjockisen vår 2 dagar gammal på BB. Kolla in hamsterkinderna.

Och nu är vi 4...

Den 22 maj klockan 6.11 på morgonen föddes vår lillkille efter vad som kändes som en evighetslång natt.

Han hade samlat på sig 4170 gram och 51 cm på längden.

Nu är vi alla hemma och försöker få någonsorts rutin på vardagen... bild kommer senare när nätet fungerar som det ska.

Huhuuu?!

Bebis, var är du? Vill du inte födas snart? Typ idag?

Känner av både dittan och dattan, mest en hemsk trötthet. Har haft ont i ryggen och lite mensvärk nu i några dagar, men det betyder säkert ingenting. Bebisen simmar lungt i magen och stannar säkert där på övertid. Jag däremot börjar ha leidon av att gå med stor mage och känna mig stor och slö. Det värker i bäckenbenet, blygdbenet och allt vad fan man nu har där nere och att byta ställning på natten är ett närmast oöverkomligt projekt som innefattar många pust och stön och en rad aaaaaaaaaaj och en hel massa helvetis helvetis vittu och fan. Jag är en bildad mänska så därför har jag ett så digert ordförråd. :P

Nu ska jag inte klaga alltför mycket, jag vet ju att det sist och slutligen är värt allt besvär sen när bebisen ligger röd och skrynklig på min mage och antingen skriker, eller som lilla b, bara ser sig omkring och somnar sedan. Men just NU känns allt bara usch och blä och tungt. 19 dagar kvar till beräknat datum, sen kan det ju gå 2 veckor över ännu, suck och pust.

Borde skriva lite praktikrapport och annat mumsigt i PF-väg idag men jag ooorkar helt enkelt inte iklä mig flumhatten och sitta och skriva en massa högtravande trams. Men jag borde, jag kommer att ångra mig sen. Jag tror jag ska kasta ihop en chokladpaj om vi har ingredienser. Är lite sugen... lite...

Är fortfarande på jakt efter en syskon/tvillingvagn, så om någon vet om nån som säljer så.... tips emottages.

Namnsdag, Min

Grattis till mig och alla andra Emmor och Emilior som firar denna vackra vårdag.

Idag är jag (igen) trött. Har känt av lite mensvärk och haft ont i ryggen. Hann redan tänka, jippii, idag sker det! Men knappsaft. Inbillar mig hela tiden att det rinner något och springer på toaletten och kollar, men nej. Babyn bökar stundvis och tryyyycker neråt. Förvärkar känner jag av men för fan, de gör inte ont, magen blir bara hård och jag känner ett tryck neråt men ingen smärta. :(

Lilla b vägrade somna idag. Mitt tålamod tog slut, jag satt nästan och grät på sängkanten, så jag lyfte upp henne ur sängen och meddelade att vi sover inget alls idag då, klockan var redan ett då. Nu sitter hon och tittar på Bolibompa i vardagsrummet, hon har även spridit ut legoklossar och vanliga klossar i hela vardagsrummet, suck, det är så tungt att krypa runt och plocka upp legoklossarna som slunkit in under soffan.

Funderar på att ta en liten promenix till Siwa idag med vagnen, det är inte så värst långt men kanske det bidrar till att något sker i babyfödanväg. Är jättesugen på äpplen, undrar om de har några hyfsade äpplen? B kommer hem sent idag så NÅGONTING måste vi ju fylla vår dag med. Tror inte jag orkar gå till parken, lilla b har nämligen börjat springa ut ur parken mot gatan för det är så roligt när man jagar henne, och det orkar jag inte med idag.

Usch hur mitt hår ser ut. Det hålls knappt rent en dag mera. bläh! Det börjar bli långt igen... men jag kan inte bestämma mig för om jag vill spara långt hår eller om jag ska klippa det kort igen...

Vi borde städa, usch hur här ser ut... dammigt och äckligt. Kanske jag tar itu med det idag, men då tar krafterna antagligen slut mitt i och då blir jag ledsen och frustrerad för att jag inte orkar, lika bra att låta bli...

Skriverier en måndagkväll

En tung helg är igen avklarad. Tiden räckte igen inte till för sådant som jag ville göra. Jag och B grälade, igen. Jag var ledsen och kände mig oförstådd, igen.

Hälsade på morfar igen på lördagen, han var piggare då. Han hade hostat upp en massa slem på morgonen och mådde bättre. Vi satt ganska länge och diskuterade allt möjligt. En av hans rumskamrater satt i ett hörn och skrek saker som "No mitä mua vaivaa sitte?!" "Ei ne ees osaa keittää kahvia!" för sig själv. Morfar gav oss några namnförslag åt babyn: Vidar, Oswald, Bo och Bo-Erik. Vidar tog han tillbaka sen, han tyckte det var för långt att skriva. Han var trött, han hade vaknat redan klockan 6 på morgonen och klockan var två när vi åkte hem för att se till lilla b som hade spenderat dagen med farmor.

Vad pratar man om med någon då man vet att det kanske är sista gången man ser dem? Hur ska man få allt sagt som man vill säga? Min gulliga morfar. Undrar hur det blir?

Jag är trött. Konstant. Trött och ledsen och förbannad och uppgiven. Allt känns bara tungt. Det känns som om jag inte får vila tillräckligt, tusen saker snurrar runt i mitt huvud. Tolvtusen femhundranittiotvå olika saker som borde göras. Men ingen ork. Idag tänkte jag göra en massa saker här hemma men jag kom aldrig längre än att hänga upp byken, mina krafter tog plötsligt slut så jag fick sitta och hänga upp tvätten. Börjar tvivla på att det blir bättre efter förlossningen...

Jag blir så arg då jag inte orkar. Hela helgen var det full fart med en massa aktiviteter. På söndag var jag helt slut, mina armar kändes som kokt spaghetti. Rätt åt mig då jag var uppe och såg på Eurovisionen. Förmiddagen hade jag "ledig" men inget att göra. B skulle tvätta bilen och sen skulle han fiska och sen skulle han ut och gå längs vandringsleden och sen skulle han och han skulle och han ville... jag satt patetisk bredvid honom och hörde på, ville skrika åt honom att hålla käft och att här skulle han minsann inte få göra någonting som han ville igen. JAG VILLE OCKSÅ GÖRA EN MASSA! Jag ville också ut och gå i skogen. Jag ville träffa en vän som jag inte sett på länge, jag ville att NÅGON ANNAN skulle se efter lilla b så jag fick göra något roligt för en gångs skull. Men NEJ! Jag var döslut, hade värk överallt, kunde knappt gå och var bara ledsen över något gruff mellan mig och B. Det var vackert väder och varmt. Jag ville äta lösglass eller sitta på berget vid villan och höra på vattnets kluckande, jag ville ut och cykla, jag ville .... Äsch.. what´s the point...

INGEN FÖRSTÅR ÄNDÅ! För det låter bara som vanligt gnäll. SUCK FÖR FAN I HELVETE! Ibland vill jag bara gå ut genom dörren och inte komma tillbaka.

Kan inte babyn födas snart? Jag anar att det är på gång sådär smått men det kan vara frågan om veckor ännu. Är orolig för att vattnet ska ha gått men att jag inte märker det och att värkarna inte kommer igång och att det blir någonsorts infektion så babyn skadas. Försöker få babyn att sparka genom att buffa på den nu som då men den är ganska lat, några sparkar och lite vrid och vänd bjuder den på men inget mera, inte lika mycket som förr, förståeligt visserligen, det är ju trångt därinne men ändå, sparka gullet! Ska sätta in en bild snart så får ni/du/jag se hur stor magen är nu... ENORM!

Just nu längtar jag efter en helg hemma i Vasa. Så jag får vila. Men man borde kanske åka hem ändå, med tanke på morfar på sjukhuset. Man vet ju aldrig....

Leid

"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är."

Jag ska inte gnälla eller klaga högt nu. Har lärt mig att det leder ingen vart, ingen hör hur jag än skriker, hur mycket jag än försöker förklara. Döva öron och tomma blickar, nickar som inte ens betyder att man förstått. Jag vill prata med någon, snart når jag botten. Det blir nog bättre sen, säger de. Men tänk om det inte blir det då? Tänk om det blir värre, jag är redan lite rädd för vad jag tänker. Jag drunknar.

*************

Idag var jag till mödrapolikliniken och fick det bekräftat, bebisen är en bjässe. Motsvarar redan 38 veckor (idag 36+3) och väger ca 3800 gram, jaiks. Ska dit på nytt om nästan 2 veckor, om babyn fortfarande växer lika mycket sätts förlossningen antagligen igång. Det är inte roligt när bebisen börjar väga 5 kilo, sa läkaren... NO SHIT gubbstrutt. Vill du skita ut något som väger 5 kilo? En liten michelingubbe..

Jag längtar efter förlossningen, nej jag tycker inte om smärta, men jag vill få ut bebisen och se honom. Jag vill ha tillbaka min kropp och inte behöva gunga som en ankka när jag går, jag vill slippa alla krämpor och smärtor och humörsvängningar. Jag vill bara ha tillbaka mig själv.

*************

Wärtsilä ska sparka 80 stycken. B:s jobb är i fara, trevligt. En till sak att lägga till på mitt stora berg av saker som tynger ner mig. Hur ska vi klara oss? Finns det jobb att få? Suck.

*************

Hälsade på morfar idag. Han var i dåligt skick. Men jag hann i alla fall se honom och prata en stund med honom. Min röst försvann helt efter en halv timmes small talk och jag hostade nästan lungorna ur mig. Min morfar hör dåligt och jag har ingen röst att tala om nu när jaag är förkyld så jag fick anstränga mig att tala högt och tydligt trots mitt kraxande. Ska dit igen imorgon, hoppas min röst håller bättre då. Det är tungt, och svårt...

Torsdag

Idag mår jag faktiskt lite bättre. Skönt. Kaktusen i halsen har vissnat en aning. Men inatt hade jag värsta hostattackerna.. var tvungen att stiga upp och gå runt en stund, obehagligt, så idag är jag TRÖTT, så otroligt TRÖTT... vill bara sova, sova och sova. Lilla b vill bara leka och busa och härja. En utmärkt kombination alltså.

Igår låg vi i sängen och tittade i hennes pekböcker en stund och då var hon riktigt snäll och varken sparkade, klättrade, gnällde eller knep. Hon satt eller låg bredvid mig och vi tittade tillsammans i böckerna och jag förklarade vad som fanns på bilderna när hon pekade. Ibland pajade hon mig på huvudet eller gav mig en puss på kinden med tutten i mun. Jag försökte förklara att jag är förkyld och inte mår bra och hon tittade på mig med en underlig min och kastade sig sedan om halsen på mig. Gulligt. Hon är en skatt, vår lilla b.

Imorgon ska jag till mödrapolikliniken. Då får vi "domen" om hur stor babyn är. Hoppas att han inte är en 5 kilos bjässe. Och hoppas han mår bra. Jag har så ont i magen varje gång jag ska hosta, magmusklerna strejkar. Och naveln ploppar ut när jag hostar, det känns konstigt... Trots att han sparkar och böukar som bara den är jag ändå orolig för att något ska vara på tok i magen...

Oj, snart är det lunchdags och efter det dags för dagens tupplur, skönt. Jag är verkligen helt döslut. Känner mig som en urvriden trasa...

I helgen ska vi antagligen hemåt igen...