the skrikattack is bäck

Inatt var det dags för skrikkalas igen. En 3-tiden vaknade lilla b och började skrika. Jag blev bara argare och argare för varje sekund som gick... jag vet, hon är ett barn och hon vet antagligen inte om vad hon gör men ändå. Jag blev frustrerad och förbannad och ledsen. Lilleman vaknade och ville inte somna om, jag hörde hur lilla b låg vaken lääänge efter episoden.

Orsaken till att jag blir så arg på henne är att hon inte skriker ett "jag är rädd och olycklig" -skrik utan ett "jag är förbannad och ni är skit som inte låter mig få min vilja igenom" -skrik. Hon sparkar väggen, sängen, golvet och skriker och försöker styra och ställa enligt behag. Ärligt talat, jag skulle vilja lyfta upp henne och sätta henne i tamburen på en cooldown och stänga dörren när hon håller på sådär (tamburen/datarummet är i anslutning till vårt sovrum). Är jag inte en hemsk mamma? Jag brottas med mina känslor varje natt när hon håller på sådär, jag vet att man inte ska känna så för sina barn, eller i alla fall inte medge det men måste man verkligen tycka att de är de underbaraste hela jävla tiden?

Imorse kom hon utspringande ur sovrummet glad som ett hangökex och kastade sig i min famn, då tyckte jag att hon var gullig och jag tyckte om henne, men på natten då hon ställer till med kalabalik så tycker jag inte om henne. Nu är det inte så att jag bara tycker om henne när hon är snäll, nix, på dagen tål jag så gott som vad som helst som hon ställer till med, skrik och oreda, men på natten vill jag sova så jag orkar med allt som sker på dagen, då vill jag inte lyssna på en förbannad tvååring.

Jag (och B) behöver verkligen dendär helgen i Uleåborg i januari, desperat!

Här har hon just vält en blomvas hemma hos farmor...