Jag blir så arg, så ledsen och så rådvill när vi har nätter som denna... Jag anstränger mig faktiskt för att ge lilla b uppmärksamhet och beröm och sätta gränser och krama henne och vara ut med henne (två gånger igår) och då allt ändå blir fel och hon vaknar klockan 03.30 och börjar skrika igen känns det så lönlöst.
Hon vrålade allt vad hon orkade inatt igen, var flyförbannad och sparkade på allt. B tog ut henne på balkongen för at väcka henne men det blev bara värre för hon la i en högre växel (tänk att de faktiskt fanns EN till!) och skrek ännu mera när de kom in igen. Jag sa åt honom att inte gå ut med henne för hon piggnar till i friska luften om hon vaknar och då somnar hon inte om, men han lyssnade inte, då blev jag arg på B och fräste att han får vara uppe med henne då om hon inte somnar om och gick och lade mig igen.
Och jag hade ju rätt, hon somnade inte om utan började efter en stund påstå att hon gjort nummer två trots at hon bara pruppat. Jag vägrade röra mig u fläcken, B fick fixa så hon somnade om, vilket hon som tur gjorde.
Jag blir så frustrerad när jag och B inte håller samma linje med lilla b. B tror att vi gör det men vi gör det absolut inte, hon vet precis hur hon ska spela ut oss mot varandra. När jag infört något nytt på dagarna för att exempelvis få henne att så småningom sluta med tuttflaskan så gör B tvärtemot för att han "inte orkar" när hon säger emot. Jag har flera gånger sagt att vi borde sätta oss ner och komma överens om några enkla förhållningsregler, men B tycker jag är löjlig.
Varför är det ibland (eller för det mesta hos oss) så svårt att tycka om sitt eget barn? Jag är mamma, jag vet, och det hör ju som till att jag ska finnas till som stöd och hjälp, jag ska älska villkorslöst och för evigt. Men det är tungt, särskilt då jag aldrig får något tillbaka, lilla b ropar aldrig mitt namn, hon vill aldrig vara enbart med mig, hon minns aldrig mina saker (åt B:s handduk säger hon "pappa, pappa" och åt hans iPod, åt hans rakmaskin osv., men aldrig att hon minns några av mina saker...). Det är barnsligt och löjligt, jag vet, men det känns bara som om jag bara gör allting fel då jag aldrig verkar göra lilla b nöjd. Ibland får jag också en överväldigande känsla av att hon är olycklig här hemma med mig, och jag vet inte vad jag ska göra åt det, jag kan inte vara någon annan än jag, jag får inte inpressat flera timmar på ett dygn och inte heller får jag på ett magiskt sätt min ork att fördubblas när jag inte får tillräckligt med sömn, jag gör mitt bästa men det känns inte som om det räcker.
2 kommentarer:
Du har en sådan där dag som jag brukar ha. Jättemånga mammor känner på samma sätt och det är inget konstigt. Det där med vem som är mest populär just nu, det ändrar hela tiden, fram och tillbaka. Kanske B är intresserad av pappa för att han inte är hemma lika mycket? Eller för att det bara råkar vara så. Jag förstår dig, ibland blir små saker riktigt stora. Vi kämpar vidare. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. ;)
Jo, innerst inne vet jag ju nog att pappa är favoriten" för att han är hemma så lite jämfört med mig men när hon inte ens säger mamma ännu och när det tydligen bara är pappa som kan trösta henne när hon ramlat och slagit sig hugger det till i mitt mammahjärta.
men imrogon är en ny dag, antagligen likadan som denna dag och gårdagen men fortfarande oskriven, allt kan hända. :)
Och tack för kommentaren, det är roligt att veta att någon faktiskt läser mina skriverier ibland. :)
Skicka en kommentar