Tillbaka på min tron

Här är jag igen. På Niklasvägen 1 i Smedsby. Tillbaka på min tron, eller tillbaka på en nyare, obekvämare tron. Varför har de bytt ut den gamla stolen mot en sånhär ergonomisk skitstol som bara skaver i de nedre regionerna? Kung Emma är tillbaka men med såran röv!

Trodde inte att jag skulle komma tillbaka hit i våras när jag tackade för mig. Men nöjd är jag över att få tjäna lite extra pengar, även om det bara är 2 timmar i veckan. En liten paus hemifrån får man ju också och det är ju aldrig fel.

Jag tror att min kropp håller på att ställa till med lingonveckan så småningom (jag vet, intresseklubben antecknar så pennorna ryker). Är grinig, sugen på godis och trött. Har inte haft mens ännu sen förlossningen och Olli är 4,5 månader. Visserligen hade jag efterblödning i nästan en månad så... Men för att vara ärlig, det är najs att inte behöva fundera över en massa bindor och dagar i månaden och ha humör som svingar som en apa i lian (alltså värre än vanligt) men det är också najs när det rullar på och man vet att allt är som det ska, man blir van either way så att säga.

Denna vecka har inte varit en bra träningsvecka. Inte alls. Jag har varit lat och trött och slö. Min kropp har helt enkelt inte varit med på noterna för mina 4 träningspass i veckan. Jag är konstant hungrig trots att jag äter ordentligt. Jag erkänner, men bara för att du vrider min arm bakom ryggen så det gör ont, att jag ätit godis den här veckan. En dag var ungarna så omöjliga att jag tullade på lilla b:s överblivna lördagsgodis som jag gömt i ett av köksskåpen. Mina bnerver var så hårt spända att jag skulle ha kunnat räkna till 100 på balkongen utan att det gett någonsomhelst effekt. Lösningen var: godis och att slå dövörat till. Det fungerade jättebra, tills jag fick dåligt samvete för att ha ätit godis. Och vad gör idioten då? Jo, hon äter lite till godis. PUCKO!

I övriga nyheter: Lilla b fyller år på söndag. Min lilla racerbilfantast blir 2 år gammal. Tänk hon blir två år, det känns både mycket och lite. Ifjol var hon fortfarande en liten bebis och hennes humör var fortfarande mer likt ett lamms än ett lejons. Nu är hon envis och envis och envis, väldigt påhittig och amper. Hon sover dåligt på nätterna (tänk, ifjol sov vi alla hela långa nätter), tycker att pappa är bäst i världen, springer runt som en galning ibland men kan också sitta stilla och lyssna på när man läser en bok. Favoritboken just nu är "Visst kan Lotta cykla" av Astrid Lindgren, Vi läser den två gånger om dagen. På TV tittar hon helst på Rorri Racerbil, Hannas Hjälplinje och Nicke Nyfiken. Pratar gör hon icke, säger enstaka ord, men jag hoppas att hon ska börja prata mer och mer nu inom kort. Hon blir ju som en helt annan person då... hon förstår jättebra men det skulle vara mysigt om hon skulle prata lite med en också.

Imorgon fyller min pappa år, han blir 52 år gammal. Vi är alltså spegelvänt lika gamla, jag är 25 och han är 52. Herregud, jag är redan 25, men jag känner mig inte som en 25-åring...snarare som en, ja, hur gammal känner jag mig egentligen? Jag känner mig ung, punkt. Så om jag känner mig ung så varför skulle inte t.ex. min mamma som fyller 50 år i år kunna känna sig ung, eller yngre än hon är?

Jag och min mammas nya man Mauri diskuterade detta med ålder för ett tag sedan. Han sa att han minns när hans pappa fylde 50 år. Då pratades det om att man var gammal vid 50 och till presenterna hörde ofta en gungstol och ett par tofflor. Min farmor var ca 50 år när jag föddes. Men jag minns henne bara som en gammal tant (på ett bra sätt förstås) och inte alls som en kvinna som fortfarande var relativt ung och livskraftig med många år framför sig.

Min mamma blir 50 år nu och jag tvivlar på att lilla b och Olli kommer att minnas henne som en gammal tant... Inte ens sin farfar som just fyllt 62 kommer de att minnas som en gammal gubbe, så tror jag i alla fall. Tiderna förändras, förut var det tofflor och gungstol som gäklde vid 50, nuförtiden blir man ung på nytt. Ungarna börjar flytta hemifrån och man får tillbaka friheten man hade före barn och ansvar. Inte ens vid 70 är det passande med gungstol (om man inte vill ha det), istället sätter sig många 70-åringar på skolbänken igen och lär sig ett nytt språk eller går en datakurs. Trevligt tycker jag, vi blir alla gamla någon dag, synen blir säme och fötterna bär en kanske inte, men VARFÖR göra sig gammal i förtid genom att sätta sig ned och vänta på ålderdomen bara för att man nått en viss ålder? "Tss tss tss Störtlöjligt!"