Sen när...

Jag är en mästare på att leva enligt sen när...-principen. För mig innebär det oftast sen när jag gått ner i vikt ska jag... Men nu ska det få ett slut (hoppas jag i alla fall), har en massa kläder som är för små i skåpet och nu ska jag skänka bort dem istället för att tänka sen när jag gått ner i vikt ryms de igen. För jag har använt dem någongång i tiderna, men så har jag gått upp i vikt osv. så de blivit för små, har sparat dem för jag skulle ju ändå snart ha gått ner alla extrakilon... yeah right! Det där med att sporta med att köpa för små kläder, för man ska ju ändå banta, förstår jag mig inte på!!

Det kan ju inte vara hälsosamt att inte leva NU. Visst vill jag gå ner i vikt men jag måste också acceptera att jag är som jag är just nu, att jag inte vill se ut så här kan jag ändra på. Det är så lätt att skriva sådana saker, svårare är det att faktiskt tro på dem. Jag vet inte om jag är för lat för att ändra på mig eller om jag i smyg tycker om mig själv och bara vill ändras för att möta en massa förväntningar?

Vet ni föresten vad som skulle vara überskönt? Att få börja om från noll igen. Att inte äga någonting, att inte ha något skräp att släpa på, att bara ha sådant som man vill ha och behöver. Det skulle vara najs. Tror jag ska rensa ur skåpen igen, lätta på den materiella bördan. Men VAD ska man göra med dukar som farmor virkat, eller dukar som mormor suttit och fransat?? De används inte men jag kan inte kasta dem... det bara går inte.

Lilla b har kommit in i en besvärlig period nu. Hon ska dra bort alla sängkläder ur sin egen och vår säng och sedan sprida dem i lägenheten. Sen ska hon dra ut ALLA kläder ur byrån i sovrummet. Det är jätte-jättejobbigt. Jag vill ha en fräsch säng att sova i, inte en säng kryddad med smulor från köket, dammråttor från sängkammaren och gruskorn från tamburen. Jag blir väldigt ilsken om det är smulor eller sand i min säng!!

Potträningen då? Tja, det går som det går. Egentligen inte så bra. Framsteg har gjorts och somliga dagar går det bättre än andra. Men nu är jag så förbannad på våra familjer. För fan, först gnälls det i en evighet om att vi inte börjat potträna. Men har hon blöja ännu? Kakkar hon i blöjan ännu? Har ni inte börjat potträna? osv. Och nu när de fått ta del av potträningen i några dagar så låter det såhär: Men kissade hon ner sig IGEN!? Kakkade hon i byxorna? VET ni att det FINNS blöjor? Jag skulle vänta till sommaren så får hon springa och kissa i gräset! Om NÅGON nämner ordet sommar och kissa och gräs igen så skriker jag! HÄR I VASA KAN VI INTE VARA UTE PÅ GÅRDEN HELA DAGEN OCH SPRINGA RUNT OCH KISSA I GRÄSET FÖR HELVETE!!!!! Lite stöd tack! Nu har ju B också börjat vackla i tron så att säga, det är bara jag som ser de små framstegen och bara jag som orkar tuta och köra i full gas fortfarande. Jag väntade mig inte att det skulle ske i ett kick, och jag tycker inte att det är så hemskt med lite kiss och bajs. Visst är det jobbigt ibland men någonstans ska man ju börja.