En tung helg är igen avklarad. Tiden räckte igen inte till för sådant som jag ville göra. Jag och B grälade, igen. Jag var ledsen och kände mig oförstådd, igen.
Hälsade på morfar igen på lördagen, han var piggare då. Han hade hostat upp en massa slem på morgonen och mådde bättre. Vi satt ganska länge och diskuterade allt möjligt. En av hans rumskamrater satt i ett hörn och skrek saker som "No mitä mua vaivaa sitte?!" "Ei ne ees osaa keittää kahvia!" för sig själv. Morfar gav oss några namnförslag åt babyn: Vidar, Oswald, Bo och Bo-Erik. Vidar tog han tillbaka sen, han tyckte det var för långt att skriva. Han var trött, han hade vaknat redan klockan 6 på morgonen och klockan var två när vi åkte hem för att se till lilla b som hade spenderat dagen med farmor.
Vad pratar man om med någon då man vet att det kanske är sista gången man ser dem? Hur ska man få allt sagt som man vill säga? Min gulliga morfar. Undrar hur det blir?
Jag är trött. Konstant. Trött och ledsen och förbannad och uppgiven. Allt känns bara tungt. Det känns som om jag inte får vila tillräckligt, tusen saker snurrar runt i mitt huvud. Tolvtusen femhundranittiotvå olika saker som borde göras. Men ingen ork. Idag tänkte jag göra en massa saker här hemma men jag kom aldrig längre än att hänga upp byken, mina krafter tog plötsligt slut så jag fick sitta och hänga upp tvätten. Börjar tvivla på att det blir bättre efter förlossningen...
Jag blir så arg då jag inte orkar. Hela helgen var det full fart med en massa aktiviteter. På söndag var jag helt slut, mina armar kändes som kokt spaghetti. Rätt åt mig då jag var uppe och såg på Eurovisionen. Förmiddagen hade jag "ledig" men inget att göra. B skulle tvätta bilen och sen skulle han fiska och sen skulle han ut och gå längs vandringsleden och sen skulle han och han skulle och han ville... jag satt patetisk bredvid honom och hörde på, ville skrika åt honom att hålla käft och att här skulle han minsann inte få göra någonting som han ville igen. JAG VILLE OCKSÅ GÖRA EN MASSA! Jag ville också ut och gå i skogen. Jag ville träffa en vän som jag inte sett på länge, jag ville att NÅGON ANNAN skulle se efter lilla b så jag fick göra något roligt för en gångs skull. Men NEJ! Jag var döslut, hade värk överallt, kunde knappt gå och var bara ledsen över något gruff mellan mig och B. Det var vackert väder och varmt. Jag ville äta lösglass eller sitta på berget vid villan och höra på vattnets kluckande, jag ville ut och cykla, jag ville .... Äsch.. what´s the point...
INGEN FÖRSTÅR ÄNDÅ! För det låter bara som vanligt gnäll. SUCK FÖR FAN I HELVETE! Ibland vill jag bara gå ut genom dörren och inte komma tillbaka.
Kan inte babyn födas snart? Jag anar att det är på gång sådär smått men det kan vara frågan om veckor ännu. Är orolig för att vattnet ska ha gått men att jag inte märker det och att värkarna inte kommer igång och att det blir någonsorts infektion så babyn skadas. Försöker få babyn att sparka genom att buffa på den nu som då men den är ganska lat, några sparkar och lite vrid och vänd bjuder den på men inget mera, inte lika mycket som förr, förståeligt visserligen, det är ju trångt därinne men ändå, sparka gullet! Ska sätta in en bild snart så får ni/du/jag se hur stor magen är nu... ENORM!
Just nu längtar jag efter en helg hemma i Vasa. Så jag får vila. Men man borde kanske åka hem ändå, med tanke på morfar på sjukhuset. Man vet ju aldrig....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar