Jag sitter med rödsvullna ögon på jobbet, pinsamt.
Varför?
För att jag just ringde till min mamma, ville bara prata och höra hur det står till där hemma och så. Ville att någon skulle lyssna på mig och förstå. Ville fråga en massa frågor som tynger mig och bena ut en hel del bekymmer.
Vad händer. Jo, min lillebror spyr och hon säger att hon måste sluta. Bara sådär tvärt av, punkt. Okej, säger jag, jag vet ju hur det är när man är sjuk, fast pappa finns där så vill man helst till mamma.
Men ändå reagerar jag på ett konstigt sätt, blir förvånad själv. Jag börjar nästan gråta. Varför? För att min mamma inte har tid med mig. Jag är 24 år gammal och har en massa mindre viktiga bekymmer medan min bror som är sju år är sjuk och vill vara med sin mamma. Varför reagerar jag så???
Eller jag vet nog men... löjligt!
2 kommentarer:
Usch, jobbit tå int nan har tid me ein tå man behöver. Man känder se så utelämna:( Om e er ti na hjälp så e ja bara en telefonlängds avstånd bort, bara så du veit! Å man får ring når som helst, ritti utan äärand å:)
Tackar tackar... :) Bra ti veta, iista int besvär de igår me miin löjli funderingan...
Skicka en kommentar